MIRJA

Det här året har varit fett på många sätt. Jag har tex dansat mer än någonsin, förstått att Malmö är staden för mig, upptäckt att jag kan vara ganska uppstyrd när det behövs samt sett två av mina favoritartister: Kanye West och M.I.A. Jag har också skaffat världens bästa boende med de roligaste människorna i ett mysigt område. Här får jag bo hur länge jag vill. Och jag har jobbat på riktigt för första gången i mitt liv, med saker jag aaaaldrig trodde att jag skulle kunna klara av. Inom vården och barnomsorgen, det visade sig att det passar mig som fisken i vattnet. Jag har blivit någorlunda säker på vad jag vill göra med mitt liv och växt in i feministtänket. Jag kan se orättvisor utan att bli helt vansinnig, men samtidigt tillåta mig att bli vansinnig. Jag har blivit lite tjock, men det gör inte så mycket. Fått långt hår också och börjat twittra.

Kärleksmässigt har det varit ett riktigt torftigt år i och med att det inte finns några bra dudes här (Desto fler tjejer). Eller om det gör det så gömmer de sig. Å andra sidan känner jag att jag kanske inte vill ha ett förhållande. Det är obehagligt hur en omedvetet ser det som ett mål att ha det. Jag klarar mig bra utan tvåsamhet, älskar mitt liv som det är. Men det är lätt att glömma när det är det allmäna målet. Det är en av de första frågorna som ställs när man träffar en vän och det känns i luften varje gång man går ut. Att alla försöker Få någon. Är det något jag lärt mig det här året är det att inte ta någon bara för att jag kan. Det är inte fel att göra det, min syn på att ha sex var länge att det alltid är roligare än att inte ha det. Men med tiden blev jag kräsen och det resulterade i att jag hängde med killar som jag egentligen inte ville ha. Det kändes mer och mer som att jag gjorde det för att jag inte pallade vara själv. Men det gör jag. Det är tråkigt att vara kräsen men det känns som det enda alternativet. Och jag pallar inte anstränga mig när jag går ut, har hellre kul på dansgolvet. Det blir lätt nervöst när en hela tiden måste scanna av stället efter potentiella ragg. Söka blickar och vara jävligt självmedveten. Jag hatar självmedvetenhet. Att jag skiter i det nu är nog ett tecken på att jag har roligare när jag går ut, jag är så uppe i dansen och musiken att allt annat suddas ut.

Det tog lång tid för mig att hitta riktiga vänner här, nästan ett år. Jag kände mig efterhängsen och nervös. Men mycket i och med flytten kände jag att jag fick ett sammanhang, ett gäng jag kunde lita på. Och då var det som om det var mycket lättare att lära känna nya människor också.

2012 har jag detta att se fram emot:

Diplo och Mash Up international på Nalen
Dans
Mat
Att jag ska bli stark
Att jag ska bli bättre på konfrontationer
Snygga kläder
Ett halvårsvikariat på mitt favoritdagis
Lärarutbildningen
Sommaren, vad den än har i sitt sköte
Hångel! Jag ska hångla mer.
Styra upp matintaget
Massa feta klubbar säkert
Att bli tjugotvå. Men det är ju ingen deal.
Börja DJa
Jordens undergång! Den tjugoförsta december! Det ska bli spännande.

Det här har ni att se fram emot: En liten serie med Nicky Sthlm, före detta Big Brotherdeltagare, som jag ska styra upp här på bloggen. Samt fler smarta krönikor på miteroi.se!

Det var min lilla egoanalys av 2011. Gott nytt år! Puss!

Imorgon är det nyårsafton. Hoppas jag får hångla.

Foto: Anton

Hahaha! Kolla på han! Coola djn va! Kör på präktiga stilen va! Haha! Ser ut som nån i Sunes jul!

Go jul, men glöm inte barnen i Afrika. Puss!

Idag har barna på dagiset jag jobbar på Luciatåg! Och jag har gjort mig lite fin.

 

 

O la la! Trots 60 spänn på kontot lyckades jag få ihop den här gudagåvan till söndagsmiddag! Potatisgratäng, jo jag tackar. Och marinerade champinjoner + lyxig sallad med bl a oliver och körsbärstomater. Sen upptäckte jag en odrucken öl i kylskåpet. Hallå ja!

Ett fenomen som har förundrat mig en tid, det här med kvinnor som hatar feminister. Jag har tänkt att det är så självklart. Att en vill vara lika privilegierad som en man, bli bemött på samma sätt och få samma chanser. Det är så självklart att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det som inte är feminism. Ändå händer det mer ofta än sällan att jag hör kvinnor snacka skit om den. På jobbet. På tv. På fest. De tycker att män ska göra det män är bra på (vara brandmän, chefer och rika) och kvinnor ska vara... kvinnor. Laga mat och jobba inom vården. Men för guds skull inte som läkare. Det är VIKTIGT att män ska få vara manliga och kvinnor kvinnliga. De är rädda att feminismen ska frånta dem rätten att sminka sig. Att kvinnor kommer ta över yrken som män är bättre på. Att det blir uppochnervända världen om män inte får vara fortsatt överprivilegierade.

Jag tänker, det finns så mycket att kritisera i vår värld. I vårt land. På vårt jobb. Mycket av det som finns att klaga på är ojämställdhetsrelaterat. Så varför välja att kritisera den lilla grupp som vill en väl, när en kan kritisera de som vill bevara en i sitt förtryckta läge.

Förutom en uppenbart felaktig bild av vad som är feminism handlar det om två saker. Det handlar om rädsla och det handlar om stolthet. Låt mig förklara.

I hela våra liv har vi lärt oss att män ska vara si och kvinnor vara så. Hur orättvist det än är så finns det en trygghet i att bevara samhället som det är och har varit. Det är inte konstigt, det är jobbigt med förändring. Specielt när dessa förändringar innebär att en måste omvärdera stora delar av sitt liv. Relationen till sin man, sin pappa, sin chef, sin kollega och inte minst till sig själv. I många fall kan det vara mycket bekvämare att lunka på som vanligt. Speciellt när en inte inser vad en själv och många andra har att vinna på att ifrågasätta.

För det är jobbigt att vara feminist. En ser saker som en inte vill se och kan aldrig ställa sig utanför det kritiska. Den finns alltid i bakhuvudet. Orättvisan. Ilskan är alltid nära. En blir less, en vill ställa sig utanför och blunda bort all skit. Men det ger en så mycket mer än att bara hänga på. Att ställa krav och kräva lika behandling.

Feminism ger mig styrka. Den rätar på min rygg när jag är svag. Den gör mig arg när jag är ledsen. Den ger mig ett större perspektiv där jag annars hade skyllt på mig själv eller andra som individer. Men många ser feminism som en svaghet, det är där stoltheten kommer in. För att börja tänka jämställdhet måste man också erkänna ojämställdhetens existens. För utan ojämställdhet behövs ingen feminism.

I och med ojämställdheten måste vi erkänna oss förtryckta. Det är svårt, att förstå sig som ett offer för patriarkatet. Är en stolt vill en inte erkänna svaghet. Men att vara ett offer gör en inte svag. Det ger en möjlighet att visa styrka. Jag kan vara stolt och jag kan vara feminist. Men jag behöver erkänna mig som offer för att komma dit. Och erkännandet om sin egen sårbarhet ger en makten att motverka den framöver.

Men jag förstår er nu. Ert "kvinnor ska vara kvinnor"-prat på fikarasten och era sneda blickar mot ifrågasättarna. Jag förstår er men ni har fel. Och ni hindrar utvecklingen, blockerar det som vi alla har att vinna på. Sluta göra det. Konfrontera er rädsla och svälj er stolthet, för att sen kunna bli starkare och stoltare än ni varit innan. Det är slitigt, det är svårt och det är läskigt. Men det är så jävla värt. För er och för alla andra kvinnor i hela världen.

Såg filmen "Crazy, Stupid, Love" som folk älskar av någon anledning. Antagligen är den anledningen Ryan Gosling samt hans sexpack. Jag kan relatera. Men om vi tittar lite på de två parallella historierna som filmen också gestaltar: En far och en son. Pappan blir lämnad av sin fru, sonen är olyckligt kär i sin barnvakt. Tillsammans peppar de varandra att inte ge upp, att kämpa för kärleken. Pappan genomgår en makeover vilket inte helt oväntat resulterar i att han får ligga med en massa brudar. Trots detta är han fortfarande hopplöst förälskad i sitt ex. Han smyger utanför hennes hus om kvällarna och suktar efter kvinnan som lämnat honom. Skitgulligt. Läskigt? Nä. Bara gulligt.

Sonen i sin tur sms-trackasserar sin barnvakt, trots att hon vid upprepade tillfällen säger nej och att det gör henne obekväm. Men han kämpar på! Den lille skitungen. Man måste KÄMPA för kärleken. She's the one! Så han tjatar och tjatar och gör bort henne inför sina vänner. Tjatar tjatar tjatar. För det är så tjejer funkar. Säger de nej så tjatar man tills de inte orkar säga nej längre. Ett nej kan alltid bli ett ja, bara man jobbar lite på det.

Jag vet att detta är en Hollywoodproducerad film och att sådana sällan är kända för sitt jämställdhetsperspektiv. Men den här totala respektlösheten för kvinnors integritet förvånar mig. Det är så extremt! Jag mår lite illa vid tanken på att unga män faktiskt kan ta till sig detta och applicera det på sin egen vardag. En kväll på krogen, du vill ligga med en tjej. Hon säger nej. Men! Det går att jobba på. Ett nej är aldrig definitivt, bara man tjatar så löser det sig. Jag har träffat på mycket sexistiskt beteende, men det är just tjat-grejen som har irriterat mig mest. Att inte bli tagen på allvar när man inte vill. Att bli klappad på huvudet när man säger ifrån, få ett överseende leende tillbaka när man säger till på skarpen. Det skrämmer mig att detta promotas i en storsäljande Hollywoodfilm.

Jag hade en gång en stalker här i Malmö. Han skickade otaliga obehagliga sms till mig, ringde mig femton gånger per natt och när jag till slut sade ifrån på mitt elakaste, argaste sätt bara skakade han på huvudet och sa "Sluta bete dig så barnsligt". Jag har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv. Att det skulle vara ett legitimt sätt att "Få den man vill ha" skrämmer mig. Jag kan verkligen föreställa mig hur min stalkers vänner uppmuntrade honom till att fortsätta, för att Kärleken är värd att kämpa för. Get her back! Om någon hade gjort en film ur min stalkers perspektiv hade den hetat "Crazy, Stupid, Love. - För ett nej är alltid ett nja".

MITEROI.SE